The Kingkiller Chronicle – Bästa böckerna sedan Harry Potter!

Bästa böckerna sedan Harry Potter och Sagan om Ringen? The Name of The Wind och The Wise Man's Fear i Patrick Rothfuss fantasyserie The Kingkiller Chronicle! Det är utomjordiskt spännande, magiska och fantastiska böcker. I vår har jag stalkat författaren på Facebook och på hans blogg i jakt på nyheter om tredje boken. Jag har dessutom ständigt rekommenderat The Kingkiller Chronicle till nära, kära och snart säkert även till främlingar eftersom jag inte kan få nog. The Kingkiller Chronicle är ett MUST-READ! Eller det går lika bra att lyssna på böckerna som ljudböcker.

Det har nämligen jag gjort! Uppläsaren Nick Podehl har hållit mig sällskap och förvandlat tråkiga pendeltågsresor till Stockholm till fantastiska fantasyäventyr.

Jag minns när läste sista raden i sista Harry Potter-boken. Det var en hemsk känsla. Det kändes som att mitt liv var över. Så känns det i och för sig alltid när en fantastisk bokserie eller tv-serie tar slut. Men särskilt hemskt var det när jag la ifrån mig Harry Potter and the Deathly Hallows och visste att jag kanske aldrig skulle läsa något lika bra. Ever. Nu, åtta år senare har jag äntligen funnit något i samma klass som både Harry Potter och Sagan om Ringen:

The Kingkiller Chronicle

The Kingkiller Chronicle är en fantasytrilogi som handlar om Kvothe, en rödhårig mäktig magiker, skicklig tjuv, mästerlig musiker, ökänd kungamördare och levande legend som är antingen hjälte eller demon beroende på vem du frågar. Somliga antar att han är död medan andra hävdar att han aldrig existerat. Berättelsen inleds i nutid där Kvothe lever ett stillsamt liv i skymundan under falsk identitet som värlshusvärd. Men hans förflutna börjar komma ikapp och en rädsla för det okända sprider sig i byn.

 

”I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep. You may have heard of me.”

 

När en historieskrivare som känner till Kvothes sanna identitet dyker upp går Kvothe motvilligt med på att berätta sin historia. Tre dagar ska det ta och det är precis här huvuddelen av fösta boken tar sin början. Kvothes självbiografi. Vi får med Kvothes egna ord följa hans liv från en lycklig barndom som slås i spillror till hans kamp om överlevnad som föräldralös pojke i en laglös stad, om resan till hur han lyckas komma in på universitet för magi, trots sin ringa ålder, till hur legenden och myten om Kvothe sakta men säkert föds.

10 Citat från The Name of The Wind & The Wise Man's Fear

1. “Her eyes were dark. Dark as chocolate, dark as coffee, dark as the polished wood of my father’s lute. They were set in a fair face, oval. Like a teardrop. Her easy smile could stop a man’s heart. Her lips were red. Not the garish painted red so many women believe makes them desirable. Her lips were always red, morning and night. As if minutes before you saw her, she had been eating sweet berries, or drinking heart’s blood. No matter where she stood, she was in the center of the room. Do not misunderstand. She was not loud, or vain. We stare at a fire because it flickers, because it glows. The light is what catches our eyes, but what makes a man lean close to a fire has nothing to do with its bright shape. What draws you to a fire is the warmth you feel when you come near. The same was true of Denna.”
2. ”It wasn't even a good note. ”If you are reading this I am probably dead.” What sort of a note is that?”
3. “It's the questions we can't answer that teach us the most. They teach us how to think. If you give a man an answer, all he gains is a little fact. But give him a question and he'll look for his own answers… That way, when he finds the answers, they'll be precious to him. The harder the question, the harder we hunt. The harder we hunt, the more we learn.”
4. “How about this?' Simmon asked me. ”Which is worse, stealing a pie or killing Ambrose?”
   I gave it a moment's hard thought. ”A meat pie, or a fruit pie?”
5. “Then I felt something inside me break and music began to pour out into the quiet. My fingers danced; intricate and quick they spun something gossamer and tremulous into the circle of light our fire had made. The music moved like a spiderweb stirred by a gentle breath, it changed like a leaf twisting as it falls to the ground, and it felt like three years Waterside in Tarbean, with a hollowness inside you and hands that ached from the bitter cold.”
6. “The air was heavy with the smell of leather and dust, of old parchment and binding glue. It smelled of secrets.”
7. “Auri took it, and peered inside the small leather sack. “Why this is lovely, Kvothe. What lives in the salt?” Trace minerals, I thought. Chromium, bassal, malium, iodine . . . everything your body needs but probably can’t get from apples and bread and whatever you manage to scrounge up when I can’t find you. “The dreams of fish,” I said. “And sailor’s songs.”
8. ”It is a word. Words are pale shadows of forgotten names. As names have power, words have power. Words can light fires in the minds of men. Words can wring tears from the hardest hearts. There are seven words that will make a person love you. There are ten words that will break a strong man's will. But a word is nothing but a painting of a fire. A name is the fire itself.”
9. “As I lay there, counting my blessings and broken ribs, Elodin stepped into my field of vision. He looked down at me. ”Congratulations,” he said. ”That was the stupidest thing I've ever seen.” His expression was a mixture of awe and disbelief. ”Ever.”
10. “The Waystone was his, just as the third silence was his. This was appropriate, as it was the greatest silence of the three, wrapping the others inside itself. It was deep and wide as autumn’s ending. It was heavy as a great river-smooth stone. It was the patient, cut-flower sound of a man who is waiting to die.”

The Name of the Wind och The Kingkiller Chronicle har ALLT! En smart och fängslande hjälte, magi, mystik, kärlek, fiender man inte ska underskatta, fantastiska karaktärer, oväntade intriger och spänning. Allt så oerhört vackert och poetiskt berättat. The Name of the Wind och The Wise Man's Fear är mästerverk som MÅSTE läsas!

Jag har lyssnat på de engelska ljudböckerna två gånger och längtar varje dag efter den tredje och sista boken. Till dess att den kommer ut kommer jag fortsätta stalka världsbästa Patrick Rothfuss, övertala ALLA om att läsa (eller lyssna) på böckerna och fortsätta längta efter både boken och den kommande tv-serien.

Kan också passa på att nämna att även min kille ÄLSKAR The Kingkiller Chronicle. Han tycker att serien är mycket bättre än Harry Potter och Sagan om Ringen. Om sista boken i TKC-trilogin är lika bra som de två första är det något jag säkerligen också kommer kunna säga.

In English: Patrick Rothfuss, you are a FANTASY SUPERSTAR! Thank you so much for a whole new world! The Name of The Wind and The Wise Man's Fear are both masterpieces! ♥

[rwp-review id=”0″]