Vilka ingredienser behöver man för en tidlös text? Ett publikt genombrott? En klassiker? Tysk höst är som en välkryddad risotto av Gordon Ramsay – fast i bokform.

Hösten 1946 skickades 23-årige Stig Dagerman till Tyskland för att skriva ett reportage åt Expressen. De artiklar han skrev under vintern och våren 1946 – 47 sammanställdes sedan i boken Tysk höst som utgavs 1947 av Norstedts. Dagerman skildrar andra världskrigets skoningslösa följder, det stumma tyska lidandet och eländet - utan att döma. Han kommer inte med anklagelser mot det tyska folket och tar ingens parti. Med gripande beskrivningar redogör han för vad han sett på sin resa. Han beskriver svälten och hopplösheten, han åker med läckande godståg som är proppade med inrikesflyktingar - som svältandes skickas från stad till stad -,  bevittnar tragikomiska avnazifieringsrättegångar. Inlevelse är ett ord som genomsyrar hela boken. Läsaren är på plats i varje text och lever sig in i hur det är att bo i Tyskland efter kriget.

Stig Dagerman är en diktare. Utklädd till reporter. De poetiska skildringarna lyfter reportagen till en högre höjd. I en oförglömlig scen, när berättartempot är på botten, målar han upp en ung kvinna som tar en tugga av ett äpple. Även om det är ont om äpplen i Tyskland, så blir denna, till synes rätt triviala, händelse ett drama när bettet får återspegla det tyska folkets hunger. Poesin svarar för den extra kryddan som behövs för att göra en utmärkt reportagesamling till en klassiker. Det fruktansvärda blir vackert på samma gång. När Dagerman flyger hem till Sverige beskriver han hur ”isrosorna tätnar på fönstren” och hur ”den svenska flygmaskinen höjer sig över det tyska lidandet med en hastighet av trehundra kilometer i timmen”.

Språket är effektivt, poetiskt, målande och stiligt. Scenerna är gripande och fängslande. Stig Dagerman har kryddat Tysk höst med alla ingredienser som en tidlös text bör ha.  Det är en risotto som Gordon Ramsey hade varit mer än nöjd över.

IDA ERIKSSON